Angelica tycker till

Jag tror seriöst jag börjar må psykiskt dåligt pga mitt korta hår. Det är det första jag tänker på när jag vaknar och sista jag tänker på innan jag somnar. Det och vikten.
Känns så tragiskt att se på sig själv och inse att jag har blivit en sån person jag annars avvisar direkt. Jag har aldrig skämts för mig själv eller tänkt ändra mig för någon, men det börjar kännas så hopplöst nu allting.
Alla dumma inpackningar, klippningar, funderingar, cola light, sockerfritt godis, rakapparater, vågar, ätstörningar, normalvikt, diabetes, rakblad, vänner, ovänner, framtid, dåtid, nutid, skola, mig.
Är jag seriös?
Börjar det med funderingar över mitt hår som gör att det får mig att gråta är jag ser mig i spegeln? Vi som försöker mest, vi misslyckas hårdast. Bajs.
Och sen, mitt i allt, vikt? Wtf liksom, vart fan kom det ifrån egentligen. Hur, när, vart, av vem? Av mig, dig, henne, honom?
Måste jag lämna det jag känner mig trygg i för att känna mig trygg framåt? Varför inte leva för stunden = vara trygg för stunden? Måste jag ha långt hår och gå ner i vikt för att känna mig säker i mig själv? Känner jag mig inte säker i mig själv längre? Trots alla RAKBLAD och ÄRR, som alla verkar tycka ska ge mig skamkänslor så har jag aldrig skämts. Men, är jag menad att göra det av mig själv, för helt andra andledningar? Av hår och vikt?
Jag mår dåligt över mitt hår, det vet alla. Men nu har det verkligen börjat kännas som ett ordentligt problem. Jag har ingen lust att köpa löshår igen, för det trivdes jag inte i. Men det börjar bli sommar nu, för varmt för mössa!
Orkar.inte.leva.!

Klockan är 02:48 nu. Jag måste gå upp och typ.. Sova. Försöka platta håret. Jag kommer sova skönt inatt iaf, jag kommer däcka. Imorgon måste jag jobba, det blev inget idag.
Far åt helvete, Marion.