Angelicas syn på kroppsbedömning:

I helgen sa en nära vän till mig att hon var avundsjuk på mig, att en massa killar skrev till mig över internet och att ingen skrev till henne och "varför får du alla snygga killar?"
Det fick mig att reagera med ett "men herregud, du är snyggare än shit, din dumme fan och det har ingenting med internet att göra om killar gillar en istället!".

Men skulle ni vilja byta med mig? Byta pojkvänner och respekt mot kommentarer på bilder jag själv valt ut för att de är så olika mig som möjligt? Att få en snyff/söt-kommentar är inte värt mycket i verkliga livet, det är bara som en rolig bi-effekt på internet.

Och hur mycket har min tur fortsatt utöver bilder och roliga smeknamn? Så fort verkligheten och helkroppsbilden sätter in så är det inte lika roligt med Cyaniid/TWAT/Angelica längre. Byta med det?

What is a picture worth in reality?
How can a cute face compare with this body?

Tror ni att jag skäms över min kropp? Både ja och nej.
Jag skäms för att jag är dum nog att bygga upp murar, när jag använder mitt egna ansikte som skydd för att få folk att se på det och inte på det man egentligen borde se från början. Bakom smink och plattång är jag trygg.

Hur patetiskt låter inte det?

Varför vara avundsjuk på mig, som skäms över mig självinför folk jag inte känner så att de kan gilla mig?
Vad är det för mening med att vara avundsjuk på mig, som ofta missar chansen att träffa nya människor för att jag skäms över mig själv?
Varför vara avundsjuk på mig, som aldrig kunnat ha pojkvän för att jag skäms för mycket för att våga ta kontakt med någon Irl och bara kommer i kontakt med motsatsen till vad jag behöver över internet?
Varför vara avundsjuk på mig, när jag är "sjukt söt" och "verkligen jätte trevlig" och folk "jätte gärna vill träffa mig!", men så fort verkligheten och helkroppsbilden visar sig så är folk inte lika sugna att ta det något längre?

In a blink of an eye. Äcklig. Och fet!"¤%#%#

While a picture tells you what I might show
Lies the truth in extra large-clothes

Men nej, sanningen är att det faktiskt gör mig nåt. Det får mig att känna mig besviken, arg och äcklig. Men framför allt så blir jag ledsen, för jag vill inte ha det så att ett självklart ideal ska övervinna personlighet. Min personlighet.
Förstå mig inte fel, visst spelar utseende roll, krav har alla. Men.. Tjock. Det är ju jag och det.. vill ingen ha. Eller vaddå?
Jag har alltid försökt mitt bästa med att tycka om mig själv för min egen skull och för att kunna få andra att kanske börja tänka som mig.

Min poäng med den här texten rör sig utanför mig själv och de i min närhet, den rör alla som känner sig otillräckliga. Var inte avundsjuka! Se på er själva, andra det ni vill/kan ändra, men inte till överdrift, titta inte på andra och se deras egenskaper och önska er dom.
Känn er ledsna över det ni inte har, gråt bittra tårar, men torka tårarna sen. Tårar och blickar tar oss ingenstans så vill nån komma någonstans med sig själva så är det dags att ta tag i problemet med, som det så klatshigt heter på engelska, min and soul!
Som mig själv, jag har börjat känna mig obekväm i min vikt så jag har börjat träna lite smått. Gå ut och gå varje dag med en kompis, vovve eller musik. Några sit-ups på kvällen också. Och jag ska iallafall fortsätta träna, och att träna bort min förmåga att dra alla som visar mig uppmärksamhet över en kant. Det kommer hjälpa mig mer än några ärr på armen eller fingrar i halsen kan.
För är inte bestånde respekt mer värt än en random "snygg"-kommentar?

'Cause I'm so much more than meets the eye