Even the ugliest amogn us have made our lovers beg

Idag (igår*) har vart en awesome dag! Jag, mor, Ebba och Katta drog till karlstad/Ikea och handlade massa grejer till mitt rum som för övrigt är as kalas nu! Teman blev, av sig själv, rött, men rummet blev verkligen jätte mysigt så jag klagar inte. Dessutom va vi in på en loppis (vad annars?) och där fick jag mig två böcker, Ondskan och När lammen tystnar och en skiva med Faith no more.

Men som sagt, fick en massa bra grejer + mat så jag är jätte nöjd. Jag är i Filisptad just nu eftersom jag ville först och främst och så glömde jag kläder och sånt jag behöver ha med mig till Karlstad (glömde det med flit så klart, hihi!).
Men nu ska jag nog sova, sista dagen på sommarlovet imorn (idag*) så jag borde komma in i rutinen nu. Bättre sent än aldrig liksom.

Hej då, och god natt!

En kompis till mig är ledsen. H*n är ledsen och arg på sig själv och det känns så hopplöst för mig att bara kunna stå och se på och aldrig ha något att säga för stunden. Så jag skriver det här istället, det jag har sagt/borde säga/aldrig sagt?
Ibland för man ställa sig framför spegeln. Ge sig själv, inte bokstavligen!, en käftsmäll och säga "Du! Ryck upp dig för fan! Det är bara du som kan fixa det här så se till att göra det!". Sen får man, varje gång man känner av den där förbannade känslan, säga åt sig själv att ignorera den, precis som när man ignorerar ett äckligt kryp som måste va och flyga framför ögonen på en. De är jobbigt i början (been there, done that), men det är fortfarande bara en själv som kan ändra allt i slutändan. Visst, man kan få hjälp/råd av kompisar, familj, lärare, psykologer osv, men de personen som spelar störst roll i om det ska kunna bli en förändring är en själv. Ingen annan kan ändra den du är. Du kan iaf ändra hur du ser på dig själv, och lära dig ta kontrollen över något som faktiskt bara kan tillhöra dig.
Man gör det så komplicerat för en själv, man skriker, är arg, besviken på sig själv, ledsen, men man kan ta sig u det är. Med mycket vilja och envishet går allt. Jag ska ta ett exempel:
Tänk er att ni ska besöka en vän ni inte sett på många år. Ni saker vännen otroligt mycket och kan inte vänta innan in får träffa den. Ni sätter er i en bil och börjar er resa. Men vägen till vännen är en jobbig vän, den är full av gropar och springor. Det är en massa grus och damm, och till råga på allt på all så regnar det otroligt mycket. Så ni tänker "är det värt det?".

Ja, ä det värt det?
Så klart det är värt det! Ger man upp och vänder om så sitter man där igen, och kan inget anat göra än bara längta och längta. Om man kämpar sig igenom regnet och groparna så får man sin belöning i slutändan. I såna tillfällen så kan man känna sig stolt över sig själv. So what om man upptäcker att kompisen inte va den man kom ihåg och har ändrats som fan, man tog sig iaf genom alla gropar i vägen och fick upptäcka det ansikte mot ansikte.

Förstår ni hur jag menar? Det är jobbigt att komma fram till det man vill ha/vill bli, men i slutändan är det värt det! Och som sagt, jag har själv varit i en sisten, jag ve själv hur svårt det är att tvinga sig själv till att se förbli alla misstankar och rädslor om att man ska misslyckas. Man misslyckas i livet för att lära sig. Om jag ser tillbaka på mina ungdomsynder genom åren så kan jag inget annat säga än att man lär sig av sina misstag. Det är bara dags att se över sina misstag nu och lära sig att inte upprepa dom.

Tyvärr kan jag sätta in fler än en kompis' sists i det jag just skrivit om, men huvudpersonen vet om att det är den jag skriver till.

Det finns alltid någon där, men är du verkligen där för dig själv?