Hela livet går åt helvete

Jag är visst inne i en period där jag konstant är omgiven av olycklig kärlek, bitterhet, ätstörningar, olycka i sig, förvirring, förnekelse och de flesta andra bittra känslor man kan uppleva.

Vad gör vi för fel egentligen? Är vi så upptagna med att jämt jämt jämt leta efter något bättre att vi missar att vi faktiskt redan har det bästa mitt framför näsan?
Människor är materialister, gällande både materiella saker och människor. Det finns alltid något bättre, alltid något som någon annan har och som man själv måste ha.

Varför kan vi inte alla instämma i en gemensam "fuck it", se över det vi har.. och nöja oss. Om ändå bara på stunden.

Jag kan vända om just nu och hitta olycklighet intill mig. Jag kan gå till skolan och se en matångest mer effektiv än min förhoppningsvis aldrig kommer bli. Jag kan åka bussen till Filipstad och finna förvirring, rädsla och bitterhet. Jag kan se mig själv i spegeln och inse att jag faktiskt inte är den peronen jag var för ca 6 månader sedan. Jag finner olycklighet, bitterhet, tendens till ätstörning och et störd självbild. Samtidigt ser man bara någon som förtvivlat vill hjälpa till och finnas där, men som aldrig känner sig tillräcklig.

Den egenskapen har vi tagit ifrån oss själva. Hur många kan numera säga ärligt att de accepterar sig själva? I know I can't.

Hur blev det så här egentligen? Och hur fan fixar man till det?