Usch, ångest ångest. Ångest är min arvedel.Skämt åsido, men det har vart en jobbig dag, jag har gråtit flera gånger sen jag kom hem från Bergvik. I bussen till Bergvik och tillbaka likaså. Höll in tårarna när jag satt i telefonen med David också och de började rinna så fort vi lagt på.
Jag tror det är besöket på ungdomsmottagningen som började allt. Det kändes förnedrande där och jag känner fortfarande av en skam som bränner mer än eld och väger mer än bly. Det känns som att jag ska kräkas när som helst.
Och David skulle kommit hit idag, men han kunde inte. Skolan. Jag saknar honom väldigt mycket också, så jag blev så klart ledsen när han inte kunde komma hit.
Som tur är, är jag ensam hemma. Jessica är i Filipstad och sover hos Lina. Jag känner jag behöver gråta ut ordentligt nu utan att oroa mig för att nån ska komma in och få mig att känna mig så naken, blottad. Jag gråter inte ofta framför någon. Har hänt någon ynka gång, och då är det ändå bara en liten tår jag klämmer fram. Det är skillnad på att gråta och gråta ut.
Jag tröstköpte iaf 3 filmer förut på Bergvik, en var Ebba & Didrik som jag tittat på ett tag nu. Nosalgin när den är som bäst! Jag ska ut och gå nu en stund, sen ska jag titta mer på den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar