Angelicas syn på sjukdom:

Den 3 april var det en månad som min lillebror fick diagnosen diabetes. Och det gjorde ont för hela familjen, lika mycket för alla, men jag kan inte föreställa mig hur förvirrad, rädd och ledsen han måste vara.

Alla som någonsin har haft oturen att uppleva en sån förvirring och chock som jag fick göra när min mamma ringde, och först försöker spela lugn och sen utbryter, mitt i en mening ”Alex har fått socker! Vi ska åka in till sjukhuset nu, jag måste lägga på” vet hur förvirrande det är. Otäckt också, jag fattade ingenting och vågade inte ringa upp. ”Socker..? Diabetes?”. Sen när det väl har lagt sig vad det är som har hänt så kommer paniken. Jag hade inte en aning om vad som hade hänt, jag visste inte då om det rörde sig genom ett resultat genom ett vanligt blodprov eller ifall han hade kollapsat eller nåt. Så jag börjar gråta som en gris, grät grät och grät och fick till slut tag i Lina (som var hos Malin) och hulkade fram att jag skulle komma bort. Sen bara, ”Alex har fått diabetes”. Inget mer. Var bara att få ur sig de orden, sen så känner mig sig tom. Inge panik, inga mer tårar, inge rädsla. Det bara sjunker in.

När jag kom hem sen så var far på väg till karlstad, först då fattade jag att det var inte absolut så akut som jag trodde, de slapp ju ambulans i alla fall. Så de åkte dit, och far skulle komma hem senare under kvällen. Men så kom han aldrig. Och jag satt och väntade i flera timmar, och la mig till slut. Nästa morgon hade han fortfarande inte hört av sig och jag började åter igen få panik och tro att det har hänt Alex nåt på sjukhuset. Jag visste ingenting om diabetes då, jag visste inte ifall man kunde dö rätt på fläcken eller bara få sprutan i handen och gå därifrån. Ingenting, och ingen hemma, och som jag kände kunde trösta mig och så ville jag faktiskt inte bli tröstad.

När något sånt där händer så tror jag att man ska va ensam den första tiden. Beroende på vilken slags person man är så kan det röra sig från allt till ett par timmar till flera dagar. Jag ville vara ensam, jag är tacksam för att Malin och Lina tröstade mig, men det var ändå skönt att få komma hem, se far åka och bara sitta ner och låta allt sjunka in i tystnad.

Det har gått en månad sen den kvällen nu. En månad, runt 100 blodvärdeskollar och massa sprutor senare. Och det är fortfarande lika svårt. Alla som har ett yngre syskon förstår förmodligen den överbeskyddande känslan man får när något händer ens lillebror/syster. Men när det inte finns något någon kan göra, va fan ska man göra då?

Jag och resten av min familj har lärt oss det tidiga stadiet av diabetesen. Vi har lärt oss om sprutorna, proven, återbesöken, motionen, vilken mat som är rätt. Men Alex kommer alltid vara sjuk. I nuläget finns det inget bot för diabetes, men vi hoppas så klart alla stenhårt på att forskarna under de närmaste decinnerna ska komma på ett botemedel, om även bara för en tid. Min bror kan aldrig mer äta en chokladkaka, han kan inte ta en random cykel-tur på flera timmar eftersom han måste ta sitt insulin och äta på fasta tider. Om vi kunde ge honom, och alla andra diabetes-sjuka, en liten tid utan sprutor, blod och tankar på att allt måste vara sockerfritt, så skulle de vara mer än värda det.

Jag ser inte längre diabetes som ett hot eller något som har ödelagt Alex’ eller våra liv, för det har det inte. Jag önskar ingen en obotlig sjukdom, verkligen inte, men jag kan onekligen säga att den har verkligen öppnat upp våra ögon och lärt oss värdesätta vad vi har, och framförallt, än en gång fört oss ett litet steg närmare mot att bli en del av en familj igen.

Imorgon fyller Alex 15 år. Han har redan en moped han har hållt på med i flera veckor och han är verkligen överlycklig över att från och med imorgon få åka moped helt lagligt. Det är i stort sett det enda han pratar om, och jag kan tänka mig att det är bland det enda han tänker på hela dagarna. Inte fan tänker han ”mitt liv är förstört” när han vaknar. Alex ser inte diabetesen som ett hot, det kommer alltid finnas där, men han har slutit fred med den och har accepterat allt. Det är beundransvärt.

Alex har dyslexi från förut, och det har alltid vart jobbigt för honom i skolan. Och med diabetesen (innan han fick diagnosen) så blev koncentrationen ännu värre, och han mådde även dåligt psykiskt. Sen så fick han diagnosen och blev att må så jävla mycket bättre. Och även fast ingen säger det dagligen så vet jag hur ofattbart tacksam han, jag och resten av släkten är att han mår så bra numera. Diabetesen satte punkt för den tid som Alex har mått så dåligt och det är mer än FAKKING underbart.

Så, tack diabetes. Du har gjort min bror sjuk för resten av livet, men även lärt honom och alla omkring honom att värdesätta tiden vi har. Det finns inget som längre säkrar att Alex kommer må bra resten av sitt liv. Diabetes kan föra honom mot döden. Han kan hamna i koma. Men det finns inga garantier. Han kan må bättre än någon annan av oss under sitt liv nu. Man vet aldrig, och ska aldrig ta ut sjukdom i förväg.

Så diabetes, du är inte längre min fiende. Jag önskade inte in dig i mitt liv, men de har som sagt onekligen öppnat ögonen på de som aldrig förut kunnat göra det.

// Angelica, jag som skrev i sjukhusets dagbok om min lillebror.